19 december 2011

Förlossningen,komplikationerna & mina tankar (för den som orkar läsa)

Det har gått mer än 6 månader sedan förlossningen och inte förrän nu är jag redo att dela med mig av hela historien.(HÄR kan ni läsa hur mina tankar gick några månader efter förlossningen.) Mina vänner och några i familjen har jag berättat för men det har varit en lång process att "bli vän" med allt som hände. När jag tittade igenom bilderna från förlossningssalen & BB så började jag skratta när jag såg denna bilden! Hur eländig ser jag inte ut då?? Haha! För första gången kunde jag se det komiska i bilden, den bild som tidigare bara fått mig att minnas hur dåligt jag mådde just då. Det spontana skrattet var väldigt befriande och fick mig att inse att jag har kommit över det helt och hållet.



Det kunde gått mycket värre, det vet jag, men detta är min upplevelse och mina tankar & känslor som jag inte kunnat rå över.

Min förlossningshistoria:

Kl 00:30 1/6 vaknade jag av lätta värkar. Ringde in till förlossningen och fick rådet att ta två Panodil och försöka vila några timmar. Panodilen sveptes och jag la mig i sängen. Värkarna var inte så farliga men kom tätt och oregelbundet. Jag andades precis som barnmorskan lärt mig och det hjälpte mig bra.
Kl 06:30 började jag få mer ont och ringde in igen. Duschen besöktes, håret sattes upp (snygg vill man ju vara när ens bebis ska se en för första gången), jag andades, andades och andades.
Kl 07:00 åt vi frukost. Jag med god aptit för det var viktigt att ha gott om energi i lager hade jag hört!
Kl 08:00 landade vi på förlossningen i Hbg efter att ha kört i värsta rusningstrafiken. Vi lämnade väskan kvar i bilen för jag var säker på att de skulle säga att inget hänt och vi fick skickas hem igen. Men jag var öppen 5 cm redan och fick beröm över hur bra jag klarat det där hemma (blev själaglad). Vi tilldelades ett rum och sedan blev det ett bad. (Bad, balansboll, lustgas och andning var min plan sedan innan.) Väl i badet fick jag en grym värk, vattnet gick och jag kräkte upp all frukost som skulle ge mig styrka inför det som skulle komma (skit också).
In på rummet, på med lustgasen (hallelulja) för jäklar här var det ingen paus mellan värkarna nästan! Nu var kl 10...
Värkarna kom med bara någon minuts mellanrum och jag skötte lustgasen perfekt (som planerat, duktiga jag)! Men ingen återhämtning emellan hanns med och jag kräktes konstant hela tiden. Vid varje värk upprepade jag i tankarna "ett steg närmre bebis".
Balansbollen besöktes ofrivilligt (varför släpa upp mig, jag ligger ju så bra på sidan) men det blev ingen lång runda, (i denna vevan kom barnmorskan in och sa att hon tyckte jag var duktig och jag sög åt mig av berömmet än en gång =) för nu ville jag krysta för kung och fosterland! Och det fick jag! Härlig känsla att få klämma i för då glömde jag bort smärtan helt och hållet, nu ska bebisen uuut!

Då sjönk hjärtljudet men först avvaktade man för att se om de återhämtade sig. Det gjorde de inte och till slut sa doktorn "sugklocka!" och rummet var med ens fullt av folk. Någon satte nål medan de andra förberedda grejerna. Ännu kände jag att jag hade läget under kontroll, det var liksom bara att gilla läget och göra precis som de sa. Det vore att ljuga om jag sa att det inte gjorde ont när de skulle sätta fast sugklockan på Alvas huvud men jag fortsatte att andas och klämma åt Jespers hand (stackaren).
Nåväl sugklockan på plats och jag skulle krysta när värken kom men sluta mitt i allt för att de skulle hålla emot så bebisens huvud inte skulle åka tillbaka igen (ja ni fattar ju själva hur ont det gjorde och inte få följa det kroppen ville man skulle göra). "Nu är det inte många värkar kvar sedan har du din bebis" sa dom och jag tänkte att "det ska inte bli några värkar här inte, någon högst" och jag använde alla mina krafter och kl12:34 (nästan exakt tolv timmar efter första värken) var Alva hos oss! Vilken glädje och tårarna sprutade! "Nu är det över, vi har vår dotter och det kommer inte göra ont längre" tänkte jag...4 stygn syddes jag med och det var inte så farligt tyckte jag (tänkte på de patienter jag själv träffat som haft det 17 gånger värre). Personalen sa till mig att jag var en ovanligt duktig förstagångsföderska och att jag var som gjord för att föda barn. Tror ni denna mamman var stolt då eller? =)

Fram till detta ögonblick hade jag full kontroll och kände mig oerhört stolt (och tänkte att "nu förtjänar jag verkligen den där fina sjalen jag såg på Åhléns") men den känslan blev inte långvarig. Moderkakan ville inte lossna och de började trycka och trycka på min mage. Blodet forsade ut men det fylldes på lika fort igen och jag fick lika svåra "värkar" som under förlossningen. De tryckte och tryckte och jag trodde jag skulle svimma av smärtan. Det sökte mig nåt oerhört och jag gnällde ordentligt för första gången sen värkarna började!
Operationssalen blev nästa destination ("hon är tillbaka om en timme ungefär" sa man till nyblivna pappa Jesper) för att ta ut moderkakan och väl där tappade jag allt. De tog emot mig och jag kände hur blodet fylldes i livmodern och jag fick så ont så ont och började tappa medvetandet. "Ska jag dö nu när jag precis fått ut min lilla tös?" var det enda jag tänkte.
Op-personalen var inte beredda på att jag skulle må så dåligt och det blev helt plötsligt en stressad stämning och mycket spring omkring mig. Jag kunde inte svara men hörde allt de sa. Det beordrades vätska, läkemedel mm och jag var säker på att min sista stund var kommen.
Sen...underbar sömn...ingen smärta...
...tills jag vaknade av att hela kroppen skakade i grym frossa. Ögonen kunde jag inte öppna, någon stod och snackade med mig men jag kunde ju inte svara och jag var så sjukt kissnödig!! Dessutom tänkte jag bara på hur Jesper och Alva hade det och insåg att det måste tagit mycket längre tid än en timme bara.
Jag kunde inte sluta skaka utan benen och armarna bara studsade omkring i sängen och jag kände mig så oerhört eländig.

Jag hade tappat ungefär två liter blod (det är mycket för en liten kropp som blir svimfärdig av att lämna 4 små decilitrar på Blodgiveriet) och kände mig så fullständigt misshandlad! Efter mer än 3 timmar (!) fick jag äntligen åka tillbaka till förlossningen och min älsklingar! Kateter sattes (härligt när underlivet inte alls är svullet och svidande, det kunde väl satts när jag var sövd, tyckte jag) efter att det konstaterats att jag inte kunde komma ur sängen. De fina mackorna som servereades kunde jag inte äta utan jag orkade bara ligga ner med en stor blöt jäkla handduk över pannan. Därav ovanstående bild! Jösses vad väck jag var...Efter ett dygn fick jag två påsar blod och såg äntligen inte ut som ett spöke längre.

Det tog mig 1 månad att komma till normalt blodvärde igen och jag orkade inte gå nån längre runda med vagnen, ja och upp-& nerför trappan tog en evighet. I hela mitt liv har jag aldrig känt mig så in i helsikes svag och jag hatade det! Jag har ju alltid tränat och känt mig stark. Allt det var puts väck. Det tog två månader innan jag kände mig relativt stark igen.
När sedan andra i min närhet fick bebisar några månader efter och de flesta av dom var uppe på benen direkt, pigga och "svira-på-barnvagnsturer"-redo, då kom den förhatliga avundsjukan, samtidigt som jag var så glad för deras skull. Svår kombination det där! Jag märkte att jag tänkte på förlossningskomplikationerna hela tiden och det var som en sorts sorg att det inte blivit precis som jag planerat.Jag har verkligen lärt mig att det inte går att planera sånt där =)
Tack och lov för att Alva har hållit mig vaken mycket om nätterna för tröttheten har liksom tagit över förlossningstankarna så det har hamnat i skymundan. Nu är det ett färdigt kapitel och kommer inte tas upp om jag inte skulle bli rädd inför en eventuell förlossning till.

Jag har en önskan om att få vara med om en okomplicerad förlossning såklart men jag skulle gå igenom varenda moment många gånger om bara barnet är vid liv och friskt!

 Det blev ett långt inlägg och jag skriver mer för min egen skull än i tron att många kommer läsa. Men kanske finns det någon där ute som känner igen sig?? Jag är ju långt ifrån ensam om detta misstänker jag.

5 kommentarer :

  1. SV:Jag har mått väldigt bra hittills under graviditeten för att inte säga ypperligt! Så jag känner mig bra rustad för fortsättningen.

    Det var intressant att läsa din förlossnigsberättelse, tack för att du delade med dig av den!

    SvaraRadera
  2. Ja hur praktiskt som helst =) super nöjd med den och ser ju inte heller så dumt ut...

    Nu ska jag alldelens strax sätta mig och läsa din berättelse.. Kramar

    SvaraRadera
  3. Oj det var ingen dålig vändning på slutet av förlossningen!
    Tror jag att du kännt dig snopen, allt gick ju så bra!!

    Va skönt att du mår bra nu och har kunnat avsluta det kapitlet! Och med all säkerhet går det säkert bra nästa gång!

    SvaraRadera
  4. Jag måste säga att du är en riktig stark person som har klarat igenom allt detta men jag har ju ingen aning om hur det kändes för dig. Det lilla jag var med om var ju ett helvete för mig, men det var bara i början men emot slutet så där. Det är inte många som har så positiva tankar som dig nu efter allt det som hände.

    Jag är i alla fall glad att både du och din dotter är friska och mår bra!!
    Hoppas allt går bra nu med :)

    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Hua! Inte det lättaste att läsa när jag snart ska föda igen! =) Grym du är som klarade allt så fint och som faktiskt kan tänka dig att göra om samma sak igen.
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, hade preeklampsi och låg inlagd i veckor före FL, sattes igång och det tog 4 dygn att få ut henne, tillslut skedde det med yttre oress. Jag tappade med mycket blod och fick två liter i blodtransfusion. (Tack alla fina blodgivare!) Sen var ju allt över... Eller hur?
    Jag fick krampanfall, eklampsi och fördes till intensiven med slangar överallt. Fick ligga kvar på FL och BB i över en vecka. Jag kände mig rätt så svag, jag med. Blä!
    Men! Om två månader är det dags igen! Bara 1,5 år sedan förra FL och jag försöker vara taggad! Det här kommer bli något helt annat, det vet jag!
    Jag kommer dick att blogga om mina farhågor mm när det närmar sig.
    Fick dela upp min FL-berättelse i flera delar och allt ligger under kategorin "förlossningsfunderingar" i min blogg, om du är intresserad. =)

    SvaraRadera

❦ Tack för att du tittade in här & Välkommen tillbaka! ❦