Jag har provat någonting helt nytt för mig. Jag provade att vara lite onormal! Jag tror nämligen inte att så många med mitt kön och ålder målar sina läppar blå och går ut med risken att kunna synas i detta område där jag bor. Det var ett litet steg, men ändå ett stort steg för mig som alltid varit rädd för att vara den där onormala. Jag har aldrig vågat riktigt medge på vilka sätt jag är onormal. Inte så att det blir så offentligt åtminstone.
Nu vet jag inte direkt om blå läppar är direkt den jag vill vara – men hur ska jag Egentligen veta om jag inte ger det en ärlig chans? Det kändes lite kul faktisk. Jag stod lite framför spegeln och provade på lite olika grimaser. Är detta jag? frågade jag mig själv. Svaret blev nog nej måste jag säga. (Och detta hade du kanske själv kunnat lista ut genom att ändå inte prova – men det kunde inte jag lista ut)
Någon kanske undrar “Men hade du inte den normala tonårsperioden där man provar på olika stilar i hopp om att finna sin egen stil?” Öhm. Jo som de flesta andra försökte jag att klura ut vem jag var under en väldigt föränderlig period i mitt liv. Men jag försökte också passa in (det försöker jag inte på samma sätt nu). Det blev en balansgång kan man säga. I grundskolan lyckades jag faktiskt gå till skolan i de allra märkligaste utstyrslarna (inser jag nu i efterhand). Men jag minns att jag ändå alltid höll mig begränsad för vad “alla andra ska tycka”. Jag ville ju inte bli retad. Eller klassas som onormal. Så det är väl den där begränsningen som hållt i ändra fram till nu då.
Jag har funnit vem jag är som person nu. Men jag har fortfarande inte funnit vilken min klädstil är kan man säga. Och jag tycker det är himla kul med mode, speciellt att komma på sin egna stil. Inte för att det skulle göra något om ens egen stil var densamme som “alla andras” men de stilarna har jag ju redan provat typ
